Släkten är värst!

 Jag är uppväxt i en familj bestående av mamma, pappa och 3 barn.
I denna syskonskara är jag den yngsta. 4 år yngre än min bror och 6 år yngre än min syster.
Det betyder att jag fått utstå en hel del genom åren. Ta tex den gången vi var ute i vår stora härliga pulkabacke sent (vad jag då tyckte iaf) en vinterkväll. Det var kolsvart ute och eftersom vi bodde ute på landet så fanns det ingen gatubelysning, utan det enda ljus som var att tillgå var det från fönstren hemma.
Jag ca 6 år, glad och nöjd över att få vara med de stora, vi åkte ner för backen och gick upp för för att åka ner igen. Jag vill minnas att snön var djup och det var jobbigt för 6-åriga ben att gå hela vägen upp.
Det sista åket ner gick som hejsan, började gå upp, när mina syskon började springa uppför backen och jag  hann inte med, jag blev lämnad kvar i backen samtidigt som de skrek "Bergatrollet kommer!!!" För på tv gick Julkalendern "Trolltider" med bergatrollet....Gissa om jag grina??

 Eller ta den gången när Martin hade sin söta kompis Stefan på besök efter skolan. Jag var runt 12 år. Vi skulle äta nyponsoppa. Jag satt bredvid Martin och Stefan mittemot mig, återigen nöjd över att få "vara med". vad händer, jo Martin tar tag i min nacke och trycker ner mitt huvud i nyponsoppan....Pinsamt...

 Min syster Ellinor hade sin kompis Benka hemma. Jag tjatade på dem att de skulle leka med mig, men nej, det var de inge sugna på. Jag var tvungen att hitta på någon rolig lek som de skulle nappa på. Så jag uppfann leken "surstrumpa". Den gick ut på att Benka skulle trycka sin raggsockebeklädda fot i mitt nylle och se hur länge jag kunde ha den där (till saken hör att han hade vart ute och kört skoter hela dagen och haft skoterkänger på....), sen skulle vi skifta. Kul ide´tyckte de!!! Äntligen tänkte jag. Men vad jag inte visste var att leken slutade efter att jag fått utstå detta. De ville inte "leka mer" efter att jag hade gjort...

Fast värst av allt var nog när jag var 6 år, och min syster skulle berätta en spökhistoria som resulterade i att jag slutade leka med dockor och mamma fick bära upp alla dockor på vinden...

 Mina syskon hade alltid en förklaring till detta beteende, Jag skulle härdas....

 Det här låter ju inte klokt när man läser detta. Men nu i efterhand så ser jag tillbaka på det och ler. Jag fick , vad jag vet, inga men, jag skrattar åt det idag. Både Benka och Stefan brukar påminna mig om detta när vi ses. Någonstans visste jag att det egentligen inte var illa menat av mina äldre syskon. Men såklart att det inte var kul just då.
Min bror Martin han retas än idag, men på ett hjärtligt sätt, och det gör han med alla det är sån han är. Hans personlighet är störtskön. Han är som han är, rolig snäll och hjälpsam.
Min syster Ellinor är en av mina bästa vänner. Vi semestrar i hop, umgås ofta, hon har också varit som en mentor för mig när det gäller barnen, eftersom ligger steget före mig där.
Jag har de bästa syskon man kan tänka sig, så det gör inget allt det där jag fått utstå. Jag älskar dem ändå!

 På bilderna här är det på mammas begäran att fota ett litet gruppfoto. Vilket naturligtvis inte går att genomföra om inte vi får bestämma vissa poser....
Här har vi planerat att fota med mamma liggandes i vära famnar, vi fick till det bra, men den bilden har inte jag. Bilden ni ser är vi på g att lyfta upp mamma....inte helt enkelt...

Ja, här ser vi normala ut (nä jag är inte med barn..)

Här har vi våra fina barn!!

8 härliga ungar som trivs ihop. Det är jag jätteglad över!!

Jag måste skaffa en scanner så jag kan få visa äldre bilder, det hade varit på sin plats!