Våran äldsta dotter har alltid varit en liten tänkare, har haft djupa funderingar om livet.
I vissa fall känns det som att hon är klokare än sin mor (fast jag helst inte vill erkänna det).
Hon är även duktig på att berätta om saker och ting, hur hon tänker och känner.
Hon är med andra ord duktig att sätta ord på hennes tankar och känslor.
Som förälder vill jag att barnen ska känna sig trygg i att prata om allt med mig. Om inte med mig, så med deras pappa eller någon anna vuxen de känner. Jag förstår att det kanske inte behövs pratas om allt, de kan behöva ha hemlisar också.
Jag tror att om barnen får utrymme att berätta saker, stort som smått, då är min förhopning att de som äldre, också fortsätter pratar med oss vuxna om sånt de behöver ventilera, stort som smått.
Nu är ju barn naturligtvis olika. Vissa har "glömt bort" vad som hänt på skolan, eller vad man gjorde med kompisen. Jag vet inte om jag har belägg för det här, men det verkar som att pojkar och flickor är olika i det ändamålet. Men som sagt det är vad jag tror.
Häromkvällen hade Alice en fråga av den "pinsamma" sorten, och hon ställde frågan med en röst som avslöjade att det här var inget hon pratade med vem som helst med. Vi snicksnackade en del om ämnet, och jag märkte på henne att hon fann det hela ganska intressant, mer än pinsamt.
Efter vårt samtal kände jag mig jättenöjd och som en bra förälder. Ja det får man tycka om sig själv.
Häromkvällen när Alice och jag spontanpysslade, då knåpade hon ihop det här.
En till Pappa och en till Mamma, och lillasyster fick såklart en hon också. Nu har Hilmas försvunnit, men på den stod det "I love you".
Vart hon läst dessa kloka ord, har jag ingen aning om.
Hon är klok som en bok hon, min lilla stora tjej!
Jaha, då var det dags! Trappen ska få sig en omgång. 
Det känns som om det är dags att boa in sig nu innan vintern är här.
Kanske borde börja byta ut det här somriga tyget på tavlan?
så ät man limpa"...
