onsdag 18 januari 2012

Blåveckor till påsk!

Som ett brev på posten var den här igen....vardagen.
Jag hade sett framemot den, det brukar jag göra efter en lång ledighet.
Så det gjorde jag även efter detta jullov. Vi pratade om det här hemma, att det är ju helt ok med vardagslivet, vi har det ju bra.
Men redan efter några dagar kände jag rastlöshet. Mannen drog iväg på sitt jobb, tjejerna till skolan, men jag då, jag svassade fortfarande runt i raggsockorna på dagarna och tog hand om tvätt, disk, hund och däremellan plugg. Övriga familjen kom hem med en massa snack om vad som hänt på dagen och vilka de träffat o.s.v Jag då? Hade inte mycke att förtälja förutom att regelbundet användande av laxerande medel leder till störd vätskebalans och brist på kalium i blodet.
Jag känner att det är skillnad på vardag och vardag, när man jobbar eller pluggar hemma.
Men hur som helst, nu har jag kommit igång med träning, strukturerat upp plugg och kommer isäng i vanlig tid. Har börjat fatta att så här ser min vardag ut nu, och det är inte dumt, utan riktigt lyxigt.
Ett litet uns av dåligt samvete över att jag inte jobbar har väl legat över mig.
Men ja, jag vet, jag studerar för att bli något, för att kunna jobba och försörja mig (oss).
Men jag saknar att komma in på "mitt" jobb, ta en kopp kaffe, ta tag i dagens uppgifter, Prata med folk, prata med jobb, prata allmänt, svara telefon, vara serviceminded, äta lunch, titta på klockan, längta hem, skratta med kollegor, springa en sväng på stan på lunchrasten, ila hem....Men den dagen kommer väl. För jag gillar att jobba!

2 kommentarer:

nyvind sa...

Vardags lyx...men kan förstå att det är en enorm omställning. Jag önskar med att få gå hemma och fixa, att orka och hinna fixa... vem vet! Men du får inte glömma att det är tufft att plugga oxå, du gör det bra!

Mamma sa...

Ja, det är sant som du säger. Det är bra att ha arbetskamrater runt sig, vänta på helgen, skratta tillsammans med andra. Jag som är pensionär och aldrig kommer att komma tillbaka till att ha arbetskamrater har vant mig vid ett ensamliv. Det är inte dumt det heller. Man får försöka se till att helgen är helg, att man ibland får tillfälle att skratta med andra, att fika med andra.