Liten blir stor!

Liten blir stor! Ja det är verkligen så.
För 9 år sedan hade vi just blivit föräldrar för första gången.

Hela livet vändes upp och ner, ingenting var sig likt.
Och det skulle aldrig bli detsamma igen.
Det var spännande men också lite skrämmande. Skulle vi fixa det här?
Ta hand om ett litet liv. Fostra, vägleda, inspirera, och älska.
Det sistnämda var väl ingen sak, det kom, per automtik, liksom på köpet.

Jag minns så väl när jag var på stan med Alice, nyfödd.
Jag skulle ner på Lindex, en rulltrappa ner.
Jag stod med vagnen redo att börja min färd, men se det gick inte.
Jag visste ju inte hur jag skulle göra!!
Den här stora vagnen, med mitt värdaste i,
skulle med mig ner på ett trappsteg som bara rullade på.
Paniken växte, ögonen fylldes av tårar, hormonerna sprutade. Vad gör jag???
Som tur var var det här på 2000-talet och jag hade mobiltelefon, så jag ringer min storasyster, med 2 barns erfarenhet. Hon var i krokarna och kom in på stan och hjälpte mig ner.
Tack Ellinor!! Du är bäst!
Nu så här 9 år senare och ett barn rikare så känner jag ett större lugn.
Men nu som då poppar det upp, hur i hela friden är det tänkt?
Kommer det här funka, kommer mina barn vara lyckliga, hur blir det med deras självkänsla, vänner etc? Vi som föräldrar har ett stort ansvar att se till att barnen känner sig värdefulla och rika på kärlek.
Gör jag tillräckligt?
Men än så länge verkar det gå åt rätt håll. Jag säger ofta till mina barn när de gjort något bra, eller bara - Va fin du är! Som svar på det säger Hilma oftast tack, liksom sådär innerligt.
Alice hon svarar, -Ja jag veeet! På ett ärligt och fint sätt.
Än så länge tycker de att de är det finaste.
Jag säga att det tyckte inte jag när jag var 9 år.
Jag hoppas de får ha den känslan länge länge, för alltid.

I dag var jag borta hela dagen. När jag kommer hem möts jag av härlig middagsdoft.
Det är inte maken, som är kock till yrket, utan Alice 9 år som stått vid grytorna idag.
Hon har lagat "mustig köttgryta" på eget initiativ och med liiiite hjälp av sin pappa.
Hon hade skrivit inköpslista och tog en tur till affären för att handla.
För att sedan laga mat ur kokboken hon fått av morfar i julklapp.

Det blev otroligt gott! En nöjd och glad tjej tackade sig själv för maten.
Inte nog med det, Hilma 7 år hade stått för lunchen, pannkaka. Hon lyckades bra med både äggkläckning och stekning.
Alice hade tackat Hilma för den jättegoda lunchen, och Hilma var stolt.
De håller på att bli stora, mina små värdaste!
När jag ransakar mig själv så vet jag att det kommer bli fina små-stor människor det här!